Maja
Älskad - Saknad
Turbolines Wicked Game, "Maja"
1995 02 19 - 2007 08 27
På skärtorsdagen 1995 flyttade en liten Bearded collievalp vid namn Maja in. På sensommaren 12 år senare tar jag det smärtsamma avskedet av henne. För er som börjat glömma, eller ni som inte kände henne - så här var hon:
Hon var glad. Otroligt glad! Hon var stormförtjust i alla, för att inte tala om hur överlycklig hon blev vid kära återseenden. Ärevarv efter ärevarv, under lyckliga gälla skall.
Hon var livlig och hade energi som aldrig tycktes ta slut. Hon hade mycket motor och älskade att träna, allting var kul och hon gjorde alltid sitt bästa. Därför kändes det ofattbart när hon vid 10 års ålder blev halt och vi fick dra ner på aktiviteterna. Trots flera veterinärbesök och röntgenundersökningar kunde ingen säga vad som var fel. Reumatism eller en lös benbit var två av teorierna.
Hon var totalt orädd. Ingenting skrämde henne och hon var omåttligt nyfiken, konstigheter var till för att undersökas tyckte hon.
Någon skönhet var hon inte. Hon var högbent, gänglig och fasligt tunn med lite päls. Men hon hade världens ljuvligaste blick. Mörka, vänliga ögon som ständigt sökte kontakt. Ofta kom hon och satte sig bredvid och bara tittade på en. Först kom en liten knuff med nosen. Hände inget slängde hon upp tassen i ens knä. När man så tittade på henne satt hon bara där och viftade på svansen. Hon var fantastiskt tillgiven.
Hon var humoristisk med en enorm personlighet. Hon hade många egenheter för sig som alla gick ut på samma sak - att få uppmärksamhet av dom tvåbenta. När hon ville ha mat slog hon med tassen i matskålen och såg sig uppfordrande omkring. När hon var på bushumör eller bara ville ha uppmärksamhet bar hon bort i stort sett alla klädplagg i golvhöjd från hallen och la dom på sin filt. Saknade man en vante, en mössa, en sko eller ett hundkoppel så visste man var skulle leta.
Allt var förstås inte positivt med henne. Hon hade mycket vakt i sig och skällde mycket och gärna. Hon var väldigt uppmärksam och bevakade allt, det ledde till att hon lätt stressade upp sig. Hon var också mycket tuff och tyckte ofta att det var hon som skulle bestämma.
När hon var 12 år fick hon livmoderinflammation. Det tillsammans med den värk hon hade gjorde att vi lät henne somna in.
Tyvärr fick vi aldrig begrava henne. Hennes aska kom bort på krematoriet och hon kom aldrig hem igen.
Tack Maja för dessa 12 underbara och lärorika år. Sov gott. I see you on the other side.